Jag har varit saknad! Idag när jag kom till stallet var det en viss häst som blev jätte glad!=)

Tog ut honom och gav honom mineraler mm sen gick vi in i hagen igen. Men jag släppte honom inte direkt utan ledde honom till badkaret och släppte honom där i hopp om att han skulle dricka lite. Medans han drack gick jag bort en bit och ställde mig. Ville kolla om han tänkte komma tillbaka till mig eller gå till de andra som stod och åt... Han kom till mig!=) Sen stod vi där och myste. Faune är ingen mys häst i vanliga fall. Efter en kort stund kom hans bästis Karisma så då hade jag 2 hästar som skulle bli klappade för att vara nöjda... Sen kom Karisma på att hon var törstig men hon var snart tillbaka och ville ha mer mys... Hon var dock inte kvar så länge för när jag upptäckte att hon fått en hovspricka och ville kolla närmare på den så gick hon. Kors i taket men Faune stannade faktiskt hos mig! När jag berättade detta för M så sa hon VA?! Vanligtvis så gör de allt tillsammans. De dricker ur samma hink och skulle det vara så att Karisma druckit klart före Faune så följer han med henne när hon går även fast han kunde stått och druckit längre. Men inte idag. Jag vann över Karisma!!!=) Vi stod säkert i 20 minuter och bara myste...=)

Jag ÄLSKAR min häst!

/Johanna

Nu bär det snart av mot Vimmerby. Känns lite vemodigt nu när jag vant mig vid att ha familjen runt omkring mig hela tiden. Jag kommer antagligen få bo ensam i lillstugan ganska många dagar. Mats mår inte alls bra och jag med min diabetes bör helst inte bli sjuk igen...

Längtar efter Faune! Det var ju meningen att jag skulle vara borta från tisdag em till fredag fm, så det hade ju bara blivit onsdag och torsdag som jag inte träffade honom, nu blev det 5 dagar som jag var borta istället för 2.

Det är kallt och halt ute... Känns inte så jätte kul för den hemska upplevelsen när jag åkte hem hit sitter kvar. Gjorde en omkörning av en personbil när jag åkte in till Norrköping i onsdags, snacka om att hjärtat bankade! Det är bara de 2 senaste åren som jag kunnat åka bil utan att sitta som en stelpinne och hålla koll på allt. Ibörjan efter krocken som resulterade i min nackskada var jag livrädd när jag åkte bil. Jag var tvungen att ha koll på allt, sitta fram och jag skrek ett antal gånger när det kom bilar från sidan som jag inte trodde skulle stanna. Det blev bättre när jag fick mitt körkort och kunde köra själv.

/Johanna